Idag kom SCBs senaste byggstatistik. Under det tredje kvartalet 2012 påbörjades ynka 841 småhus i hela riket. SCB räknar sen upp den siffran med 16% för att justera för vad man bedömer vara eftersläpning i inrapportering. Då blir det 976 småhus.

Det är den lägsta kvartalssiffran sedan första kvartalet 1997. Även de tre första kvartalen 2012 sammanräknat är de sämsta sedan 1997.

Sannolikt beror den nuvarande situationen på rapporteringen om skuldkrisen som får hushållen att uppträda mer försiktigt. Därutöver har flera politiker under hösten 2012 talat om att avskaffa eller trappa ner ränteavdragen vilket oroar många. Och alla hushåll som överväger att köpa ett småhus måste räkna på kostnaden för de flyttskatter som uppstår när man eventuellt både säljer och köper bostäder. Som lök på laxen kom tidigt höstas ett förslag om helt ny fastighetsskatt.

Även om det låga bostadsbyggandet har sina förklaringar är det djupt olyckligt. För när politiker diskuterar t.ex. sänkta ränteavdrag gör man det ofta för att man vill minska hushållens skuldsättning som ökat kraftigt de senaste tio åren.

Men vi vet att hushållen knappast tar lätt på sin skuldsättning. Man tar bostadslån för att man måste. Och när det byggs långt under de behov vi vet att vi har utifrån rent demografiska faktorer så kan priserna och därmed också skulderna inte annat än att stiga.

Den höga skuldsättningen som är oroväckande kan inte lösas på annat vis än genom ökat bostadsbyggande som leder till mer rimliga priser på småhus.

/Daniel Liljeberg, chefekonom
Twitter: D_Liljeberg 

Foto: SEB

På torsdagen redovisade SEB som sista storbank sin rapport för årets tredje kvartal. I raden av positiva rapporter från storbankerna vad gäller vinst på bolån så är SEB inget undantag. Tvärtom. 

Under de nio första månaderna ökade SEB sin bolånevolym med 25 miljarder kronor till 339 miljarder kronor. Det motsvarar en ökning med 8 procent. Under samma period ökade räntenettot i SEBs svenska kontorsrörelse med hela 18 procent. Medan volymen alltså ökade med 8 procent ökade vinsten med 18 procent.

En viktig förklaring till de förbättrade marginalerna för bankerna är sjunkande bostadsobligationsräntor – dvs. lägre upplåningskostnader för bankerna. T.ex. var den femåriga bostadsobligationsräntan 3,99% vid början av 2011. Idag är den 2,02%. Det innebär att upplåningskostnaden för femåriga bundna lån har halverats för bankerna. 

SEB:s listränta för femåriga bundna lån till kunden har samtidigt gått från 4,73% till 3,51% dvs. inte alls minskat med nästan två procent som bostadsobligationsräntan minskat utan mer blygsamma 1,22%. Mellanskillnaden dyker i det förbättrade räntenettot för banken dvs. det som blir bankens vinst.

Bankerna behöver inte bara låna pengar genom att ställa ut bostadsobligationer. Hushållen gör insättningar också. Och i sin kvartalsrapport framhåller SEB att man är en attraktiv bank och att hushållen ökat sina insättningar i banken med 14 miljarder till 210 miljarder kronor under årets nio första månader. Det är också pengar som bildar grund för SEBs utlåning. 

För den som har sina insatta medel på ett vanligt konto är räntan noll. För den som har särskilt sparkonto är räntan 1,0 procent medan den som binder sina pengar i sparande kan få en ränta över två procent. 

Med sådana förutsättningar är det inte konstigt att SEB får ett bra år 2012 också.

/Daniel Liljeberg, chefekonom
Twitter: D_Liljeberg 

Läs också om Swedbanks kvartalsrapport. Här kan du protestera mot bankernas höga bolånemarginaler. 

Ska du köpa eller sälja hus med enskilt vatten och avlopp? Då är chansen stor att du får den här nya oroande broschyren i din hand:

Dessvärre är inte innehållet helt sanningsenligt. T ex har utgivaren skrivit att:

“För att få använda en avloppsanläggning eller bygga en ny krävs tillstånd.”

Men det stämmer inte. Det krävs inte tillstånd för att använda en befintlig anläggning. Villaägarna har underrättat utgivaren om felet.

Om du är husägare eller husspekulant, bli inte orolig och köp en massa dyra onödiga extratjänster p.g.a. den felaktiga informationen. 

9 kap 7 § miljöbalken lyder enligt följande:

“7 § Avloppsvatten skall avledas och renas eller tas om hand på något annat sätt så att olägenhet för människors hälsa eller miljön inte uppkommer. För detta ändamål skall lämpliga avloppsanordningar eller andra inrättningar utföras. 

Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller innan anmälan har gjorts inrätta eller ändra sådana avloppsanordningar eller andra inrättningar. 

Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela föreskrifter enligt andra stycket.”

/Ulf Stenberg, chefsjurist

Twitter: Ulf_Stenberg

Denna artikel syns idag i tidningen Östran, som dock inte gör den tillgänglig på nätet. Därför publicerar vi den här, så att intresserade kan läsa.

Östran rapporterar den 21 september om att Sydsverige betalar väsentligt mer för elen än norra Sverige. En ny rapport från Energimarknadsinspektionen bekräftar detta. Villaägarnas beräkningar visar att en vanlig småhusägare betalar cirka 2000 kronor mer om året jämfört med sin nordligare granne, till följd av beslutet om indelningen av landet i fyra olika elområden. Att detta upprör många sydsvenskar är inte konstigt.

Detta är nu inget olösbart problem, men låt oss först påminna om historien och om de argument och drivkrafter som låg bakom indelningen.

Det är väl känt idag att Sverige exporterar mycket el från vattenkraften i norr till Danmark och Tyskland. På sin väg genom landet skapar denna el trängsel i ledningarna – en slags bilkö av elektricitet. Trängseln är inte nödvändigtvis värst i själva gränsen mot Europa, utan slår till inne i landet. De flaskhalsar som uppstår idag är tänkta att avhjälpas med den nya ledning som kallas Sydvästlänken.

I väntan på den måste trängseln hanteras på något annat sätt. Tidigare begränsades exporten vid landsgränsen, vilket lindrade trängseln som helhet. Sedan Danmark hotat med Europadomstolen tog Svenska Kraftnät beslutet att införa prisområden, vilket innebär att exporten är fri, och att el på väg söderut åter skapar flaskhalsar. När el på detta sätt ”stängs inne” i ett elområde, så måste den säljas inuti detsamma. Det leder till lägre priser i områden med relativt högre utbud och högre priser i områden med lägre utbud.

En sådan marknadslösning är förvisso elegant och praktisk på många sätt. Det ger även prissignaler om var nätet bör förstärkas och var nu produktion bör byggas, går argumenten. Men det är inte slutet på diskussionen.

I praktiken har prissignalerna sannolikt ingen effekt på utbyggnaden av nät och nya kraftverk. Sydvästlänken byggs varken fortare eller långsammare till följd av elområdena, och etableringen av nya kraftverk styrs i praktiken av tillståndsprocesser och subventioner som beslutas i Riksdagen.

Effekten av elområdena är att sydsvenskar betalar mer för elen. Denna extrabetalning samlas – något förenklat – i investeringsfonder i Svenska Kraftnät som går till att förstärka landets stamnät. Sydsverige får därmed bära en oproportionerligt stor del av kostnaderna för hela landets stamnät.

Icke desto mindre är det omöjligt att vrida klockan tillbaka och göra det gjorda ogjort. Elområdena är här för att stanna. Så vad göra?

Ett enkelt sätt att kompensera de sydsvenska elkonsumenterna vore att sänka elskatten i elområde fyra. Att det är praktiskt möjligt att göra vet vi redan, eftersom elområde 1 redan har lägre elskatt än resten av landet.

Politik är ofta en fråga om fördelning, så frågan går till både energiminister Anna Karin Hatt och finansminister Anders Borg: tycker ni att skattetrycket är rättvist fördelat över Sveriges elkunder och elproducenter? Om inte, så är det dags att göra något år det.

Jakob Eliasson
Energipolitisk expert
Villaägarnas Riksförbund

Igår meddelade SCB att hushållssparandet satte ett nytt rekord under 2:a kvartalet 2012. 

Hushållens finansiella sparande uppgick till inte minde än 69 miljarder kronor varav ökad bankinlåning uppgick till 50 miljarder kronor.

Samtidigt som många varnar för att hushållens skuldsättning ökat på ett ohållbart har vi på senare tid kunnat se fallande skuldsättningsktakt och ökat sparande från hushållens sida. Detta är en positiv utveckling.

Totalt har svenska hushåll för närvarande 1189 miljarder kronor stående på bankernas konton. Därutöver har hushållen tillgångsvärden i sina bostäder som kraftigt överstiger skulderna. 

Ändå tillåter sig bankerna att utmåla den egna bolåneverksamheten som högriskverksamhet som kräver höga riskpremier i form av höga bolånemarginaler. Att marginalerna är höga visade Finansinspektionen senast i tisdags. 

Vad gäller risknivån i bolåneverksamheten skrev Finansinspektionen i maj 2012 att kostnaderna för kreditförluster ligger mellan nästan 0 och 0,10 procentenheter. Man landade på 0,05 procentenheter. 

När banker lånar ut pengar måste man först låna in. Till att börja med har man hushållens och företagens inlåning. En beloppsmassa som alltså enligt SCB blir större för närvarande. Dessa pengar är mycket billiga eftersom ett hushåll får nästan ingen ränta på sina insatta pengar. 

Nästa steg är att ställa ut bostadsobligationer. För femåriga bostadsobligationer får bankerna för närvarande betala 2,34 procent i ränta. När man som kund vänder sig till banken och vill ha ett femårigt bostadslån erbjuds man för närvarande en ränta på ca. 3,7 procent. 

Skillnaden på ca. 1,36 procentenheter ska alltså täcka kreditförluster på 0,05 procentenheter och därutöver bankens egna kostnader i form av lokaler och personal.

Den som binder ett bolån på 1,5 miljoner i fem år behöver bara träffa sin bankkontakt en enda gång. Banken lägger upp lånet en gång. Därefter löper allt av sig självt. Men av hushållets räntebetalningar på 277 500 kronor under de fem åren går endast 180 000 kronor till den som faktiskt lånat ut pengarna och för att täcka bankens kredrisk. 

Inte mindre än 97 500 kronor går till banken. Inte undra på att bankernas aktieägare är glada.       

/Daniel Liljeberg, chefekonom

Stöd arbetet för lägre bolåneräntor!